En spontanresa till Iran (Del 1 av 3) - Överblick
Jag har tidigare nämnt att jag tycker att det är viktigt att känna till den kultur och historia vari den dans vi arbetar med har sina rötter. Men det kan vara knepigt att finna tid att åka bort och välja resmål, för att inte tala om att hitta en bra guide som kan visa en runt till sevärda platser. Eftersom jag de senaste åren fördjupat mina kunskaper i persisk dans har Iran sedan dess varit ett av resmålen och Helia har minst sagt övertygat mig.
Det här blir ett blogginlägg i tre huvudsakliga delar med fokus på olika saker. Del ett kommer att ge en allmän överblick över resan, del två går in i detalj på tre specifika platser och del tre innehåller reflektioner efter resan.
Del 1 – Överblick
Aningen hastigt men mycket lusigt bestämdes det i juni 2017 att jag skulle följa med Helia till Iran. Vi bokade biljetter och fem dagar senare satt jag på ett plan på väg till Amsterdam för att tillsammans med henne åka vidare till Teheran. Det fanns inte tid att ordna med något visum på Irans ambassad i Stockholm (de var heller inte särskilt lätta att komma i kontakt med) men det ordnades smidigt när vi landade på flygplatsen i Teheran.
Vi stannade tre dagar i Teheran, kikade lite i bazaren, träffade några av Helias otroligt rara vänner och hann med en studiofotografering. Därefter bokade vi bil och chaufför till Esfahan, vilken under många hundra år var Irans huvudstad innan Teheran växte fram och blev landets huvudstad 1795. Esfahan kan dock fortfarande ses som landets kulturella centrum. Väl där tog vi en tur till Khajubrun - Pol-e Khāju – ”De 33 bågarnas bro” – som byggdes vid 1600-talets början och som sträcker sig närmare 300 meter över Zayandehfloden.
Dagen därpå var huvudmålet Chehel Sotoun* med en rad målningar från Safaviddynastin, föreställande allt från slagfält till festmåltider och dansöser. Vi hann även med ett besök till det närliggande Haasht Behesht – ”Åtta himlar” – med ytterligare målningar. Sist men inte minst hann vi även se Meidan Emam*, som byggdes i början av 1600-talet och kan beskrivas som ett slags inramat torg som innehåller två stora moskéer; Shahmoskén och Sheikh Lotf Allah-moskén, samt Timuridpalatset från 1400-talet.
Följande dag begav vi oss vidare till Yazd för att besöka trädgården Dolat-Abad*, uppförd omkring år 1750 utifrån en klassisk iransk arkitekturmodell. Nästa stopp blev det väldiga cederträdet som är runt 4000 år gammalt och en viktig del av zoroastrismen. Helia och jag sade till varandra ”Det här trädet har nog sett en hel del…”.
Redan samma kväll åkte vi med bil vidare till Shiraz. Jag vill passa på att nämna att Shiraz ligger i provinsen Pars, vilket av de antika grekerna kallades för Persis, varifrån vi fått nationsnamnet Persien. Vi kom hem till Helias föräldrar och trots att det var mitt i natten serverades det middag och mycket prat om historia och fler sevärda platser.
Första dagen i Shiraz begav vi oss till trädgården Delgosha. Denna tillhör den för-islamska eran, det sassanidiska Persiens tid, och under Safaviddynastin en av de mest betydande trädgårdarna i Shiraz. I trädgården finns även byggnader från Qajardynastin.
Efter ett par vackra men varma timmar hade vi gjort oss välförtjänta av lite svalkande paloodeh, något som jag tyckte liknade supersöt isglass som formats till tunna korta spaghettistrån av is som toppades med en slags citronkräm.
Vad hände mer i Shiraz? Jo, vi tog en tur till muséet i staden och senare bazaren; trånga gränder fulla av allt från mattor och souvenirer till vackra tyger och praktfulla smycken. Vi besökte gravplatserna för poeterna Saadi (c:a 1210-1292) och Hafez (1315-1390). Vackra byggnader med tillhörande trädgårdar och otroligt vackra kistor i marmor till allmän beskådan som visades otrolig vördnad. Vid Hafez marmorkista är seden att lägga en hand på kistan och läsa ett par rader ur Koranen, vilket Helias vän Hassan gärna gjorde.
”Du kan inte besöka Shiraz och inte åka till Persepolis*” sade Helias föräldrar. Till min stora glädje åkte vi därför till denna mäktiga ruinstad cirka åtta mil från Shiraz. Jag har nog alltid fascinerats av gamla platser och tanken på att människor levt och uppfört sådana verk för så länge sedan, i det här fallet c:a 2500 år sedan. Helia muttrade ilsket att Alexander den store brände staden av ren avundsjuka och jag svarade att han ju trots allt inte lyckats förstöra platsen, utan istället gjort den till en världskänd turistattraktion som vittnar om Irans rika kultur.
Eftersom jag lyssnar en del på Historiepodden hade jag där fått nys om en staty belägen i en grotta drygt två timmars bilfärd från Shiraz. Statyn föreställer Shapour I, en persisk storkung som levde år 241-272 e.v.t. Jag ville givetvis se statyn och fick sällskap av Helias vän Hassan. Den varma och långa promenaden uppför berget var helt klart värt besväret!
Samma kväll som vi besökt grottan med Shapour I flög vi tillbaka till Teheran och vi närmade oss slutet på denna vistelse i Iran.
Jag begrep knappt allt jag fått se och uppleva. Det enda jag förstod var att det skulle ta ett tag att bearbeta alla intryck. Detta blogginlägg i tre delar en del av bearbetningen som tagit sin tid. Jag hoppas att läsningen kan vara till glädje och framför allt att det kan ge en annan bild av Iran än den som ofta visas i media.
_________________________________
* Står med på Unescos världsarvslista.
Vem är Helia?
Helia är en internationell artist inom persisk dans, min huvudlärare i ämnet och även en mycket god vän. Hon är född i Shiraz, Iran och har vigt sitt liv åt den persiska dansen. Hon har förmågan att fånga publikens hjärtan genom att dela med sig av den persiska dansens konstform på ett sätt som ingen annan kan.