Det har sedan en tid varit en hel del diskussioner kring dansstilen mahraganat och dess allt mer avklädda dräkter, samt hur dansstilens mer vulgära uttryck förflyttat sig till andra stilar inom orientalisk dans som tidigare ansetts mer "rumsrena". I samband med denna diskussion har det även talats om huruvida de allt mer avklädda orientaldansdräkterna är ett tecken på valfrihet eller förtryck. Någonstans har jag läst att det mer eller mindre är ett krav från (de manliga) restaurangägarna att dansaren ska ha mer avslöjande dansdräkter medan andra säger att dansaren har rätt att välja själv och inte ska bli smutskastad för sitt val. Jag sitter såklart inte inne på något svar om vad som är rätt och fel, men jag vill lyfta några tankar och min syn på det hela.

Jag tycker att den här klassiska bilden av Prinsessan Leia - iklädd den så kallade slavdräkten - framför fienden Jabba speglar dagens klädkod ganska bra…

Inte sällan uppstår frågan hur det kommer sig att dansdräkterna visar så mycket hud medan kvinnor i de länder dansen kommer ifrån måste dölja sig i burka eller slöja. Svaret på frågan handlar om när dansen i slutet av 1800-talet visades upp som något exotiskt i västvärlden och kläderna som valdes hade sin grund i föreställningar om ”den mystiska orienten”, som västerlänningar då egentligen inte hade någon vidare rättvis bild av. Västvärldens (manliga) föreställningar blev alltså den nya verkligheten och normen för dansare även i öst.

Idag utsätts vi ständigt för (oönskade) normer i vårt samhälle och det är svårt - för att inte säga omöjligt - att inte påverkas. Detsamma gäller såklart i dansvärlden. Ju mer avklädda dräkter vi ser, desto mer förflyttas normen åt det mer exponerande. Men måste avklätt vara dåligt? Nej, inte alls. Många anser att det visar på makt och valfrihet att kunna välja det mer avklädda alternativet.

Men om vi vänder på frågan: Varför anses det påklädda med burka eller slöja vara förtryck och det avklädda valfrihet? Jag vill påstå att de båda visar på resultatet av manliga normer och önskemål som tar sig motsatta uttryck.

Foto: Ellinor Roxengren

Jag har hört och läst diskussioner som ifrågasätter om kvinnor i Mellanöstern verkligen själva skulle välja att ha slöja och menar att de är förtryckta och inte vågar eller kan välja något annat. Kan då inte samma tankesätt appliceras på den motsatta avklädda normen; Om kravet på mer avslöjande dansdräkter kommer från en manlig restaurangägare är det väl detsamma som kravet på att dölja sig?

Det är givetvis en mer komplex diskussion än det här. Det finns inget rätt eller fel och alla får välja vad de vill ha på sig. Jag vill i detta inlägg främst lyfta fram att det finns en tydlig norm - som är skapad för att vara ouppnåelig utan retuschering - i samhället i stort och jag tycker att det är viktigt att reflektera kring varför vi väljer som vi gör.

- Kampen fortsätter!

---

FLER BLOGGINLÄGG PUBLICERADE PÅ INTERNATIONELLA KVINNODAGEN:

Vad är haremsdans?

Kvinnor med makt i ett historiskt Mellanöstern

Dans och hjältedåd i Tusen och en Natt

Feminism och orientalisk dans

Rabia al-Adawiyya - Kvinnodagen till ära

Ormgudinnan

Lite då och då får jag höra eller läsa det romantiserade begreppet ”haremsdans” för att måla upp en bild av orientalisk dans. När idén om den mystiska orienten spreds till västvärlden under 1800-talet var den knappast tillförlitlig. Stämmer bilden nedan överens med vad haremsdans är? De västerländska författare, ambassadörer och konstnärer som reste till Mellanöstern släpptes knappast in i ett harem, vilket gjorde det omöjligt att ge en rättvis bild.

Se i full storlek

Målning av J.G. Delinourt, 1800- 1900-tal.

Jag vill här försöka ge en beskrivning av vardagslivet i Sultanens harem i det Osmanska riket, eftersom det nog är det många tänker på när de hör ordet harem. Tiden vi rör oss i är 1200-tal till tidigt 1900-tal och det förekom givetvis skillnader i haremet under den tiden. Det fanns även ”vanliga” harem i i stort sett alla muhammedanska hem fram till 1900-talets början, d.v.s. en avskild del i hemmet för kvinnor, inte helt olikt de i en del kristna och judiska hem. Jag varnar för att texten nog inte ger samma romantiska föreställning som vi i regel har.

Ordet harem kommer från ”haram” och betyder ungefär ”det förbjudna”. Harem syftar ofta på den avskilda och bevakade del av hemmet där kvinnor, barn och tjänstefolk levde. Motiveringen till denna avskildhet var att kvinnan var opålitlig och skulle lura, locka eller förföra mannen – på samma sätt som Eva lurar Adam i Edens lustgård. Avskildheten var alltså inte för att skydda kvinnan utan snarare för att skydda mannen från moraliskt förfall.

Haremet var en avskild del av sultanens palats som befolkades av unga flickor som bevakades av eunucker; manliga slavar eller krigsfångar som kastrerats före puberteten. Medelåldern i haremet var 17 år och flickorna var aldrig av islamsk härstamning. Det var unga flickor som såldes som slavar. Föräldrar som sålde sina döttrar ansåg att det lugna lyxiga livet i avskildhet skulle trygga deras framtid. Väl framme i sultanens harem undersöktes de kvinnliga slavarna för att bli godkända av sultanmodern. De gavs nya namn som anspelade på någon del av deras personlighet eller yttre attribut och var tvungna att övergå till islam. Om någon av dessa slavinnor visade sig särskilt begåvad fanns möjlighet att klättra i rang och få lära sig dansa, spela instrument och läsa poesi.  

Men det var givetvis inte frid och fröjd i haremet. Tvärtom bestod det av en strikt hierarki och stor fara för den som klättrade i rang. En slavinna som födde sultanen en son hade möjlighet att själv bli nästa sultanmoder om sonen tillträdde tronen. Detta förutsatt att sonen överlevde de cirka tolv år som de fortfarande skulle leva i haremet.
       Om det redan fanns en sultaninna och sultanen fick en ny favorit bland sina slavinnor, uppstod givetvis rivalitet och det finns föga förvånande många exempel på brutalt våld, giftmord och en mängd mord i form av dränkning, för att behålla sin ställning så nära sultanen som möjligt. När en ny sultan tillträdde flyttades den förra sultanens hustrur med följe ut från haremet till den del av palatset som kallades ”De oönskades palats” eller ”Tårarnas hus”.

Hur var det då med haremsdansen?

Se i full storlek

Som tidigare nämnts fick de slavinnor som visade sig extra begåvade lära sig dansa. När det var dags för en dansföreställning i Sultanens hall var det alltid en grupp av tolv flickor; en ledare, tio dansöser och en elev. Dansdräkten var en djupt urringad blus av tunn muslin, väst i sammet och en vid lång kjol. Under sent 1700- och tidigt 1800-tal lät sultan Selim III franska dansmästare och musiker lära upp haremets flickor i europeiska danser.
       Det franska inflytandet i hovet fortsatte ytterligare en tid då Sultan Mahmud II:s mor var fransyska* som så många andra kidnappats och sålts som slav.
       En haremsdam, 1850-1936, återger även att hon tillsammans med prins Murads syster dansade polka i palatset.

Redan här ser vi alltså hur europeiska influenser gjort intåg i sultanens harem, vilket gör det svårt att prata om en ursprunglig och traditionell stil. Som redan nämnts var slavinnorna aldrig av islamsk härkomst. En av de mest kända sultaninnorna, Hürem, tros ha varit en rysk slav från Ukraina och hennes ursprungliga namn var Roxelana. En senare sultaninna, Kösem, var av grekisk härkomst och det finns skriftliga källor som nämner tjerkessiskor, georgiskor och kvinnor från Abchazien.
       Så hur kan dansen i haremet ha sett ut om det uteslutande bestod av flickor som hade sitt ursprung i alla möjliga länder förutom just de islamska?
       Jag har inget svar men vill väcka frågan nästa gång ni hör någon referera till orientalisk dans som haremsdans.

- Jag vill givetvis gärna rekommendera Historiepoddens avsnitt 130 om “Osmanernas harem”.

 * Enligt författaren var hon kusin till Josephine Bonaparte, d.v.s. hustrun till Napoleon Bonaparte, s. 62.

____________________________

Informationen är hämtad ur boken ”Harem – världen bakom slöjan” av Alev Lytle Croutier.
Författaren föddes i Turkiet men flyttade som artonåring, 1963, till USA. 1978 besökte hon på nytt Turkiet och beslöt sig för att granska de öden som hennes mor- och farföräldrar delade med otaliga kvinnor genom århundraden; hon beslöt sig för att med hjälp av böcker, brev, reseskildringar, tavlor, fotografier och intervjuer ta reda på hur livet i ett harem såg ut.

Se i full storlek

---

Fler blogginlägg publicerade på internationella kvinnodagen:

Kvinnor med makt i ett historiskt Mellanöstern

Dans och hjältedåd i Tusen och en Natt

Feminism och orientalisk dans

Rabia al-Adawiyya - Kvinnodagen till ära

Ormgudinnan

Jag vill lyfta fram tre kvinnor som under historiens gång haft stor makt i olika delar av Mellanöstern. Med detta inte sagt att dessa varit vänare eller mer diplomatiska än sina samtida manliga regenter.

Vi börjar med Hatshepsut som levde under 1400-talet f.v.t. och som kommit att bli den längst regerande kvinnliga faraon i Egypten. Därefter tar vi en titt på Zenobia som var drottning i Palmyra under 200-talet och avslutar med Kösem Sultan som hade en officiell maktposition och stort inflytande över det osmanska riket under 1600-talet.

Hatshepsut (1507-1458 f.v.t.)

Se i full storlek

Hatshepsut.
Bildkälla: KathleenColvin.com.

Hatshepsut var den andra kvinnliga faraon i Egypten och kom att regera i tjugo år, 1478-1458 f.v.t. (Den första kvinnliga faraon var Sobekneferu som regerade nästan fyrahundra år tidigare, 1806-1802 f.v.t. Hon var syster till den tidigare faraon och kom till makten vid hans död.)

Liksom på många andra håll i världen rådde manlig tronföljd i Egypten och det skulle vara en son till faraons huvudgemål som ärvde tronen. Anledningen till att denna kvinna ändå blev farao var kort och gott att den tidigare regenten, Thutmosis I, inte fick några söner med sin huvudgemål. Hon gifte sig med sin halvbror, Thutmosis II, som var son till en av faraons bihustrur.

Hatshepsut och halvbrodern/maken Thutmosis II fick endast en dotter men tillsammans med sina bihustrur fick han söner. Vid halvbroderns/makens död var det sagt att en av sönerna skulle ärva tronen, nämligen Thutmosis III. Medan Thutmosis III ännu var för ung blev det dock Hatshepsut som styrde riket.

Under sin tid som farao byggde hon upp ett stort handelsnätverk och beordrade uppförandet av hundratals byggnader i övre och nedre Egypten, däribland ett stort gravmonument i närheten av den dåvarande huvudstaden Thebe.

Efter sin död lät Thutmosis III förstöra så mycket som möjligt av allt som vittnade om hennes existens, varför hon länge varit okänd för omvärlden. Så sent som år 2007 tror sig forskare ha kunnat identifiera hennes mumie.

Hon avbildas liksom manliga regenter under samma tid med lösskägg och krona och i skriftliga källor omnämns hon ibland som ”hon” och ibland som ”han”. Många egyptologer anser henne vara den mest framgångsrika kvinnliga faraon som dessutom regerat längre än någon annan kvinna i Egypten.

Se i full storlek

Zenobia.
Bildkälla Quora.com.

Zenobia (c:a 240-274)

Staden Palmyra i Syrien hade sedan 100-talet styrts av romarna men under 200-talet kom kung Odeanathus att göra staden mer självständig. Vid kungens död övertogs makten av hans hustru Zenobia som regerade i deras sons ställe. Hon beskrivs i samtida källor som mycket vacker och begåvad och behärskade latin, syriska och egyptiska och skrev en sammanfattning av hela Orientens historia.

Under sin regeringstid lyckades hon genom strider överta stora landområden från Egypten bort till Mindre Asien och var därmed regent över ett vidsträckt rike. Hon ville dock expandera än mer. Hennes trupper besegrades och själv tillfångatogs hon av romarna.

Vad som sedan hände är oklart. Vissa källor hävdar att hon frigavs och tilläts fortsätta sitt liv i avskildhet medan andra berättar att hon avrättades efter romarnas triumftåg, vilket var det mest förekommande.

Kösem Sultan (c:a 1589-1651)

Se i full storlek

Kösem med en av sina söner.
Bildkälla: Christie's.

I den osmanska sultanens harem rådde en tydlig hierarki kvinnorna emellan. Samtliga var köpta slavinnor som vann högre rang om sultanen tyckte gott om dem. Den (troligtvis) grekiskfödda femtonåriga flickan – som senare kom att kallas Kösem – var inget undantag. Hon steg dock snabbt i rang, blev snart sultanens favorit och senare även hustru. På så sätt hade hon redan tidigt stort inflytande i rikets politik.

Kösem och dåvarande sultanen Ahmed I fick både söner och döttrar. Efter sultanens bortgång skedde ett antal skiften vid makten, innan den gick till Kösems och Ahmed Is äldste son. Sonen var bara elva år, vilket ledde till att Kösem som förmyndare utsågs rikets officiella regent åren 1623-1632. Tack vare hennes arbete och förberedelser kunde de senare återerövra landområden som gått förlorade i strider.

Efter sonens/den nye sultanens död blev en annan av Kösems söner ny sultan och vid hans bortgång övertogs tronen av en av hennes sonsöner som bara var sju år gammal. Detta innebar att Kösem åter satt vid makten, vilket annars borde ha överlåtits till sonsonens mor. För att få bort sjuåringens mor som rival planerade Kösem att få en ny sultan vid makten och behövde därför försöka mörda sin sonson. Planerna uppdagades och den nu sextioåriga Kösem tillfångatogs och mördades. Hon hade dock varit en haremsslavinna som suttit vid makten i nära ett halvsekel.

___________________________________________

Ett antal kvinnor har alltså haft stort inflytande i olika tider i historien och det finns givetvis många fler. Maktövertagandet har dock i dessa fall skett först efter en mans regerande och/eller som förmyndare. Tilläggas bör också att detta är en förenklad bild av händelserna och att det finns mycket mycket mer att säga om dessa kvinnor.

Många känner nog till boken Tusen och en natt – sagan som handlar om flickan Shahrazâd som berättar sagor i tusen och en nätter. Flera berättelser härstammar från Indien som via Persien kom till de arabiska länderna där de senare sammanställdes till en novellsamling. Samlingen färdigställdes under 1400-talet och innehåller berättelser från olika tider och kulturer; indiska, persiska, arabiska och grekisk-hellenistiska. I och med Europas intresse för ”den mystiska orienten” kom novellsamlingen att översättas till olika europeiska språk under 1700-talet, bland annat till svenska*.

En av mina favoritbilder av Morgiana från en upplaga av Arabian Nights.

När jag var liten lånade jag en version på biblioteket och idag är jag väldigt glad över att ha en vacker utgåva om sex band från 1927 i min bokhylla. Böckerna innehåller sagor om Sindbad sjöfararen, Aladdin och den underbara lampan och många andra äventyr med hjältar. En av mina favoritkaraktärer i dessa sagor är Ali Babas tjänarinna Morgiana i sagan om Ali Baba och de fyrtio rövarna.

Ali Baba får av en händelse se rövarhövdingen och de fyrtio rövarna då de gömmer sina stulna skatter i en hemlig grotta. Ali Baba tar själv med sig en liten del av skatten och rövarna förstår att någon känner till deras hemlighet. En av dem beger sig in i staden för att ta reda på var denne bor. Han hittar Ali Babas hem och ritar ett kors på portens dörr för att kunna hämta sina rövare och slå till. Morgiana ser dock korset på dörren och förstår faran, varpå hon ritar kors på alla stadens portdörrar. Tack vare henne misslyckas rövarna med att hämnas på Ali Baba.

Rövarhövdingen klär då ut sig till köpman och påstår sig sälja olja. Hans påstådda säckar med olja innehåller dock i själva verket hans rövare. Då de under natten får övernatta hos Ali Baba är planen att överfalla honom. Morgiana upptäcker detta och häller kokande olja i samtliga säckar. Rövarna skållas till döds och rövarhövdingen flyr.

Rövarhövdingen klär åter ut sig till köpman och blir inbjuden på middag i Ali Babas hem. Morgiana upptäcker åter faran. Under middagen framför hon en rad danser inför middagssällskapet. Hennes uppträdande avslutas med att hon hugger rövarhövdingen med sin dolk och har på så sätt räddat Ali Baba för tredje gången.

Ali Baba har sett rövarhövdingen flera gånger men det är ändå Morgiana som varje gång känner igen honom och handlar för att rädda Ali Baba.

Om vi går tillbaka till själva ramberättelsen med Shahrazâd. Varför berättar hon ens så många sagor? Svaret är att kung Shahriâr är rädd att bli bedragen av en hustru, varför han gång på gång tar en ny hustru och låter avrätta henne morgonen efter bröllopet.

Shahrazâd vill som alla andra få ett slut på detta. Hon bestämmer sig för att själv gifta sig med kungen. Samma kväll låter hon i sällskap av kungen kalla in sin syster Dunjazad. Systern – som fått anvisningar av Shahrazâd vad hon ska säga – ber henne att berätta en av de där fantastiska sagorna som hon brukar berätta. Shahrazâd börjar berätta en saga som sträcker sig över hela natten. När dagen gryr är sagan som mest spännande och kung Shahriâr låter henne leva till nästa natt för att höra slutet på sagan. På detta sätt fortsätter det sedan i tusen och en nätter. Under denna tid har Shahrazâd fött kung Shariâr tre barn. Tillsammans med sina barn ber hon kung Shahriâr om nåd och denne återkallar för alltid domen till hela rikets glädje.

Shahrazâd beskrivs som ”lika klok som vacker” och jag vill påstå att hon utan tvivel är sagans största hjälte som riskerar sitt eget liv för att spara andras och hon handlar för något större än sig själv.

* Källa: Litteraturens historia i världen, Bernt Olsson, Ingemar Angulin och Norstedts förlag, Stockholm 1990, 1992 och 1995.

Se i full storlek

Jag har nyligen fått hem den nya boken
The Salimpour School of Belly Dance Compendium,
Vol. 1: Beyond Jamila’s Articles och lägligt nog finns ett kapitel med titeln ”Feminism and Belly Dance”. Jag vill här kort sammanfatta några av de saker som tas upp.

Eftersom jag i detta avsnitt saknar en definition av ordet feminism vill jag börja med att tillägga Nationalencyklopedins förklaring: ”Feminism - social rörelse för jämställdhet” vilket jag tycker stämmer på pricken.

I avsnittet skriver författaren inledningsvis att många kvinnor – såväl i västvärlden som i Mellanöstern – som dansar orientalisk dans ofta talar om dansen som en ”inneboende femininitet” som stärker varje individ. De personer som själva inte dansar ser istället dansen som objektifierande, sexuell och nedvärderande.

Se i full storlek

Genom att kort gå igenom de historiska händelser som ägt rum under första hälften av 1900-talet – såsom världskrig och skärpta idéer om kvinnans plats i samhället – ser vi ett samband mellan kvinnans frigörelse under 1960-talet och den orientaliska dansen spridning i västvärlden. Många som började utöva dansen såg den som sammanhängande med kvinnans sociala frigörelse.

Teorier och idéer om att den orientaliska dansen är ”den äldsta dansen” och att den hört ihop med gudinnedyrkan eller förlossningsriter har varit många men givetvis svåra att säkerställa. Mer säkert är däremot att äldre civilisationer använde dans som ett sätt att komma i kontakt med de då rådande mäktiga gudinnorna.

Personligen tycker jag att det här är ett väldigt viktigt ämne eftersom dansen kommit att bli en scenkonst som inte sällan visar upp väldigt mycket hud. För det ovana ögat är steget inte långt till att se dansaren som objekt för det ena eller det andra syftet. Enligt min mening behöver vi inte lägga till ett sexuellt attribut – såsom en blick liknande de på underklädesreklamer – eftersom denna idé redan är så djupt rotad hos de som inte dansar.

 - Var starka, gör det ni vill och dansa vidare!