En spontanresa till Iran (Del 2 av 3) - Chehel Sotoun

Del 2 – Tre platser

Fotar fotografen utanför Saadis gravmonument.

Att ”känna historiens vingslag” är ett begrepp jag ofta kan relatera till. Att befinna sig på platser och se samma byggnader eller föremål som människor för hundratals eller kanske tusentals år sedan också sett är för mig en ofattbar känsla. Trots att jag känner till historien har jag svårt att föreställa mig livet för människorna under den tiden.

Under resan besökte vi ett antal platser som på olika sätt satt avgörande spår i den iranska kulturen och historien. Jag skulle här vilja beskriva tre av dem mer specifikt.

Lista över Irans dynastier i modern tid fram till iranska revolutionen 1979:
Safaviddynastin (1501-1736)
Afsharidynastin (1736-1802)
Zanddynastin (1750-1794)
Qajardynastin (1781-1925)
Pahlavidynastin (1925-1979)

Chehel Sotoun

När Helia lär ut persisk dans hänvisar hon ofta tillbaka till de källor som finns att tillgå, vilka till stor del är målningar från Safavid- och Qajardynastierna. Dessa finns att se i många böcker och inte minst på nätet, men att se originalmålningarna från denna period ger givetvis något väldigt speciellt. Några av dessa finns bevarade i Chehel Sotoun i Esfahan som färdigställdes 1647. Namnet betyder ”40 pelare” och kommer från byggnadens entré som består av 20 pelare som tillsammans med speglingen i poolen som ligger framför entrén visar upp just 40 pelare.

Svalkar fötterna i poolen utanför Chehel Sotoun.

Entréns 20 pelare och spegeltak.

Poserar utanför entrén.

Innan vi gick in i den stora salen där alla målningar hänger stannade Helia upp och frågade lugnt ”Är du beredd?”. Vi gick in i salen och den var minst sagt magnifik. Gigantiska målningar täckte väggarna och vetskapen om att de skapats under 1600-talet – och därmed överlevt den afghanska invasionen under 1700-talet – var obeskrivlig. 

Helia beskriver målningen där Shah Tahmasp tar emot den indiske prinsen Humayun som flydde till Iran 1543.

         Två av målningarna föreställde stora slag under Safaviddynastin med ganska brutala detaljer, svärd, blod och huvuden som huggits av kroppar. Andra föreställde istället trevliga festmiddagar där regenter från olika länder superade och njöt av musik och dans. Det var en av dessa målningar som var särskilt intressant. Den föreställer en bjudning där Shah Tahmasp tar emot den indiske prinsen Humayun som flydde till Iran 1543. I målningen kan vi tydligt känna igen dansarnas poser från vår tids dansuppträdanden i persisk dans.

En bit av det vackra taket och målningen föreställande slaget vid Karnal 1793.

Fler detaljer från målningen föreställande slaget vid Karnal 1739.

 

Mindre målning, gissningsvis tepaus i skuggan av ett träd.

Och jag inser nu att del 2 med "tre platser" kommer att delas upp i tre separata inlägg...

Maria Granströmpersisk dans, historia, helia dance companyKommentera
A spontaneous trip to Iran (Part 1 of 3) - Overview

Taking lots of photos.

As I’ve mentioned earlier, I think it’s important to know the culture and history of the places where our dance originates from. But it could be hard to know where to begin, what countries to choose, not to mention to have a guide with enough knowledge to bring you to the most notable places. Since I’ve come to deepen my training in Persian classical dance, Iran has been of big interest for me and Helia has – to say the least – convinced me.

This will be a blog in three parts that focuses on different subjects of the trip. Part one will give a general view of the trip, part two will provide details of three specific places and part three will focus on my thoughts and reflections before and after the trip.

Part 1 – Overview

It all happened a bit fast from the moment in June 2017 when we decided I should join Helia for her summer trip to Iran. We booked the tickets and five days later I was on a plane on my way to Amsterdam to meet her and together continue to Iran. There was no time to get a visa from the embassy of Iran in Stockholm (it was also really hard to get in touch with them) but it was easily sorted when we landed at the airport of Teheran.

         We stayed in Teheran for three days, had a look in the bazaar, met some of Helias really sweet friends and even had time for a photo shoot. The next day we ordered a car and a driver to go to Isfahan, which was the capital of Iran for hundreds of years until Teheran was growing and finally became the capital in 1795. We went to see the Bridge of Kaju - Pol-e Khāju - ”The Bridge of the 33 arches”, that was built in the beginning of the 17th century and reaches over 300 meters across the Zayandeh River.

Pol-e Khaju "The Brigde of the 33 arches".

Meidan Emam.

         The following day the main attraction was Chehel Sotoun* ”The 40 colons” with lots of original paintings from the Safavid Dynasty, picturing battlefields and dancers and everything in between. We also visited Haasht Behesht – ”Eight Heavens” – close by, with even more paintings from the same era. Last but not least, we paid a visit to Meidan Emam* that was built in the early 1600s and can be described as a framed square that includes two big mosques; the Shah Mosque and the Sheikh Lotf Allah Mosque as well as the Timurid Palace from the 15th century.

Meidan Emam.

         Then it was time to move on to Yazd and the Garden of Dolat-Abad*, created around 1750 to show a classic model of Iranian architecture. Next stop was the enormous ceder tree that is about 4000 years old and is an important part of the Zorastrian religion. Helia and I said to each other ”This tree has probably seen a lot…”

Dolat-Abad.

The 4000 year old Ceder tree in Yazd.

At Delgosha.

Cooling paloodeh.

         The same evening we continued by car to Shiraz, to Helia’s parents’ home. Even though we arrived in the middle of the night, we ate dinner and talked about history and more places worth visiting.

         The first day in Shiraz we went to the Garden of Delgosha. It belongs to a pre-Islamic era, the Persian Sassanidian era and during the Safavid Dynasty it was one of the most important gardens of Shiraz. Inside of it is also a building from the Qajar Dynasty.
         After a couple of beautiful but warm hours in the garden we deserved some treat of cooling paloodeh. I found it to be like a super sweet popsicle shaped like real thin and short spaghetti, topped with some lemonade.

         What more did we do in Shiraz? Well, of course we paid a visit to the town museum and later the bazaar, with its narrow alleys filled with all the things you can think of between carpets and souvenirs to beautiful fabrics and gorgeous jewellery. Of course we also visited the tombs of the poets Saadi (1210-1292) and Hafez (1315-1390). There were beautiful buildings with gardens and amazingly beautiful tombs made of marble for everyone to pay their admiration to the poets. According to the custom, you should put your hand on the tomb of Hafez at the same time as you read a part from the Qoran, something that Helia’s friend Hassan – who just happens to have a master in literature – gladly did.

Outside the room of Saadi's marble tomb.

Painting at the Shiraz museum.

Painting at Shiraz museum.

Outside of Persepolis.

         ”You cannot go to Shiraz without visiting Persepolis” Helia’s parents said. I was thrilled to go see this magnificent ruined city about eight miles from Shiraz. I’ve always been fascinated by historical places and the thought that people actually lived there and made these kind of buildings a long long time ago, in this case about 2500 years ago. Helia was mumbling, kind of angry, that Alexander the Great burned the city just because of jealousy. I replied that he didn’t manage to destroy the place, because after all, he made it a world known tourist attraction that shows the rich culture of Iran.

I guess this would be the most classic picture of Persepolis.

Beside the starue of Shapour I.
(And yes, I was allowed to be this close to the statue.)

         I’m listening quite a lot to a Swedish history podcast and that’s where I heard about a statue situated in a cave about two hours car ride away from Shiraz. The statue is a monument of Shapour I, a Persian king who lived the years 241-272 A.D. Of course I wanted to visit the place and got accompanied by Helia’s friend Hassan. The warm and long walk up the mountain was totally worth the trouble.

         The same evening as we visited the cave of Shapour I, we went back by flight to Teheran and came closer to the end of this trip to Iran.

I almost couldn’t believe what I had seen and experienced. I understood that it was going to take a while to process all the impressions. This blog in three parts is a part of that process. I hope that you’ll enjoy the reading and that it might give you another view of Iran, a view that is not shown in the media…

___________________________
*Unesco World Heritage List

Who is Helia?

Helia is a Master of Persian dance, my main teacher in Persian dance and also a very good friend of mine. She was born in Shiraz, Iran and decided to dedicate her life to Persian dance. Like no other, Helia possesses the ability to connect with the hearts of her audience, by sharing the art of Persian Dance.

Maria Granströmpersisk dans, historia, helia dance company kommentar
En spontanresa till Iran (Del 1 av 3) - Överblick

Fotar för fullt.

Jag har tidigare nämnt att jag tycker att det är viktigt att känna till den kultur och historia vari den dans vi arbetar med har sina rötter. Men det kan vara knepigt att finna tid att åka bort och välja resmål, för att inte tala om att hitta en bra guide som kan visa en runt till sevärda platser. Eftersom jag de senaste åren fördjupat mina kunskaper i persisk dans har Iran sedan dess varit ett av resmålen och Helia har minst sagt övertygat mig.

Det här blir ett blogginlägg i tre huvudsakliga delar med fokus på olika saker. Del ett kommer att ge en allmän överblick över resan, del två går in i detalj på tre specifika platser och del tre innehåller reflektioner efter resan.

Del 1 – Överblick

Aningen hastigt men mycket lusigt bestämdes det i juni 2017 att jag skulle följa med Helia till Iran. Vi bokade biljetter och fem dagar senare satt jag på ett plan på väg till Amsterdam för att tillsammans med henne åka vidare till Teheran. Det fanns inte tid att ordna med något visum på Irans ambassad i Stockholm (de var heller inte särskilt lätta att komma i kontakt med) men det ordnades smidigt när vi landade på flygplatsen i Teheran.

      Vi stannade tre dagar i Teheran, kikade lite i bazaren, träffade några av Helias otroligt rara vänner och hann med en studiofotografering. Därefter bokade vi bil och chaufför till Esfahan, vilken under många hundra år var Irans huvudstad innan Teheran växte fram och blev landets huvudstad 1795. Esfahan kan dock fortfarande ses som landets kulturella centrum. Väl där tog vi en tur till Khajubrun - Pol-e Khāju – ”De 33 bågarnas bro” – som byggdes vid 1600-talets början och som sträcker sig närmare 300 meter över Zayandehfloden.

"De 33 Bågarnas bro".

Meidan Emam.

      Dagen därpå var huvudmålet Chehel Sotoun* med en rad målningar från Safaviddynastin, föreställande allt från slagfält till festmåltider och dansöser. Vi hann även med ett besök till det närliggande Haasht Behesht – ”Åtta himlar” – med ytterligare målningar. Sist men inte minst hann vi även se Meidan Emam*, som byggdes i början av 1600-talet och kan beskrivas som ett slags inramat torg som innehåller två stora moskéer; Shahmoskén och Sheikh Lotf Allah-moskén, samt Timuridpalatset från 1400-talet.

Meidan Emam.

      Följande dag begav vi oss vidare till Yazd för att besöka trädgården Dolat-Abad*, uppförd omkring år 1750 utifrån en klassisk iransk arkitekturmodell. Nästa stopp blev det väldiga cederträdet som är runt 4000 år gammalt och en viktig del av zoroastrismen. Helia och jag sade till varandra ”Det här trädet har nog sett en hel del…”.

Dolat-Abad.

Det 4000 år gamla cederträdet.

      Redan samma kväll åkte vi med bil vidare till Shiraz. Jag vill passa på att nämna att Shiraz ligger i provinsen Pars, vilket av de antika grekerna kallades för Persis, varifrån vi fått nationsnamnet Persien.  Vi kom hem till Helias föräldrar och trots att det var mitt i natten serverades det middag och mycket prat om historia och fler sevärda platser.

Delgosha.  (Tyvärr saknades vattnet i poolen som separerar gångens två sidor.)

      Första dagen i Shiraz begav vi oss till trädgården Delgosha. Denna tillhör den för-islamska eran, det sassanidiska Persiens tid, och under Safaviddynastin en av de mest betydande trädgårdarna i Shiraz. I trädgården finns även byggnader från Qajardynastin.

Svalkande paloodeh.

      Efter ett par vackra men varma timmar hade vi gjort oss välförtjänta av lite svalkande paloodeh, något som jag tyckte liknade supersöt isglass som formats till tunna korta spaghettistrån av is som toppades med en slags citronkräm.

      Vad hände mer i Shiraz? Jo, vi tog en tur till muséet i staden och senare bazaren; trånga gränder fulla av allt från mattor och souvenirer till vackra tyger och praktfulla smycken. Vi besökte gravplatserna för poeterna Saadi (c:a 1210-1292) och Hafez (1315-1390). Vackra byggnader med tillhörande trädgårdar och otroligt vackra kistor i marmor till allmän beskådan som visades otrolig vördnad. Vid Hafez marmorkista är seden att lägga en hand på kistan och läsa ett par rader ur Koranen, vilket Helias vän Hassan gärna gjorde.

Utanför rummet med Saadis kista.

Målning i Shiraz museum.

Målning i Shiraz museum.

Utanför Persepolis.

      ”Du kan inte besöka Shiraz och inte åka till Persepolis*” sade Helias föräldrar. Till min stora glädje åkte vi därför till denna mäktiga ruinstad cirka åtta mil från Shiraz. Jag har nog alltid fascinerats av gamla platser och tanken på att människor levt och uppfört sådana verk för så länge sedan, i det här fallet c:a 2500 år sedan. Helia muttrade ilsket att Alexander den store brände staden av ren avundsjuka och jag svarade att han ju trots allt inte lyckats förstöra platsen, utan istället gjort den till en världskänd turistattraktion som vittnar om Irans rika kultur.

Den kanske mest klassiska bilden av Persepolis.

Invid statyn av Shapour I.
(Och ja, jag fick tillåtelse att gå så nära.)

      Eftersom jag lyssnar en del på Historiepodden hade jag där fått nys om en staty belägen i en grotta drygt två timmars bilfärd från Shiraz. Statyn föreställer Shapour I, en persisk storkung som levde år 241-272 e.v.t. Jag ville givetvis se statyn och fick sällskap av Helias vän Hassan. Den varma och långa promenaden uppför berget var helt klart värt besväret!

      Samma kväll som vi besökt grottan med Shapour I flög vi tillbaka till Teheran och vi närmade oss slutet på denna vistelse i Iran.

 

Jag begrep knappt allt jag fått se och uppleva. Det enda jag förstod var att det skulle ta ett tag att bearbeta alla intryck. Detta blogginlägg i tre delar en del av bearbetningen som tagit sin tid. Jag hoppas att läsningen kan vara till glädje och framför allt att det kan ge en annan bild av Iran än den som ofta visas i media.

_________________________________

* Står med på Unescos världsarvslista.

Vem är Helia?

Helia är en internationell artist inom persisk dans, min huvudlärare i ämnet och även en mycket god vän. Hon är född i Shiraz, Iran och har vigt sitt liv åt den persiska dansen. Hon har förmågan att fånga publikens hjärtan genom att dela med sig av den persiska dansens konstform på ett sätt som ingen annan kan.

Maria Granströmpersisk dans, historia, helia dance companyKommentera
Bal Anat 50 år!

Repetition i Bryssel, oktober 2016.
Foto: J-M Schneider

För snart två år år sedan – i oktober 2016 – skrev jag ett inlägg med en kort bakgrund till Bal Anat. Den gången var det i samband med europapremiären av Bal Anat som ägde rum i Bryssel. I år firar föreställningen femtio år och kommer för första och enda gången till Sverige! Jag vill nu återge samma information igen:

Jamila Salimpour (1926-2017) flyttade till Berkely, Kalifornien, 1966. Hon undervisade regelbundet och lärde ut de steg och rörelser hon lärt av dansare från Nordafrika och Mellanöstern. En pedagogisk struktur för att lära ut danser från Mellanöstern började ta form, men det var inte det enda.

Under denna tid ägde Kaliforniens Renaissance Pleasure Faire rum. Efter beskrivningar har jag förstått det som att den har liknelser med medeltidsveckan på Gotland; en festival och marknad där tidstypiskt hantverk, material och klädedräkter visas upp. 

Besökare i tidsenliga – eller på annat sätt stämningshöjande – kläder fick gratis inträde till festivalen. I sistnämnda kategori rymdes en rad orientaldansare. En del av dem var elever till Jamila men många var vänner eller vänners vänner till hennes elever, som lärt sig dansen i andra eller tredje led. Resultatet var att det mer eller mindre kryllade av magdansöser på festivalen. Arrangören uppskattade engagemanget hos dansöserna men önskade en tydligare struktur.

Sagt och gjort. 1968 skapade Jamila ett första utkast av vad som skulle komma att bli världens mest långlivade, fortfarande aktiva, dansföreställning med orientalisk dans: Bal Anat. Ordet ”Bal” är lånat från franskan och betyder ”dans” och Anat är namnet på modergudinnan*.

Bal Anat i Bryssel, oktober 2016.
Foto: Alexis Bertrand

Året därpå, 1969, utvecklades föreställningen till att innehålla ett antal musiker. Föreställningen bestod av ett antal nummer med såväl sång och dans som trollkonster och balansakter. De av Jamilas elever improviserade dansnumren hade dock en tendens att bli ganska lika varandra, varför hon bestämde sig för att följande år koreografera ett antal danser. Det blev därmed bland annat danser med stiltypiska steg från Algeriet och Marocko, karshilama från Turkiet, svärdsdans, danser där krukor balanserades på huvudet och en modergudinnedans. Det kom att bli en blandning mellan folklore och fantasi.

Bal Anat i Bryssel, oktober 2016.
Foto: Alexis Bertrand

Bal Anat är en stor del av vår danshistoria som scenkonst och jag anser att vi har Jamila att tacka för att dansen fått en pedagogisk struktur och därmed en grund för att lära ut steg och rörelser istället för att – som det tidigare varit – bara härma en dansare efter bästa möjliga förmåga utan att få någonting förklarat.

Föreställningens innehåll har bearbetats men har behållit sin form. Den har satts upp regelbundet sedan den skapades och kommer nu - 50 år senare - för första gången till Sverige. Jag är väldigt glad av att få vara en del av årets historiska uppsättning av Bal Anat som kommer att ges på Folkoperan i Stockholm den 1 april, på Stratford Circus Art Centre i London den 6 april och slutligen på Centre Culturel d’Auderghem i Bryssel den 8 april.

Bal Anat i Bryssel, oktober 2016.
Foto: J-M Schneider

 - Var med när vi skriver magdanshistoria!

Mer om Bal Anat finns att läsa i Jamilas artikel From Many Tribes på Salimpour School's hemsida.

* Anat, eller Anath, är syster till den högste gudomen Baal i det gamla Syrien.
Källa: Vem är vem i mytologin av Michael Senior.

Maria Granströmsuhaila salimpour, historia, show, orientalisk dans kommentar
Kvinnor med makt i ett historiskt Mellanöstern
 

Jag vill lyfta fram tre kvinnor som under historiens gång haft stor makt i olika delar av Mellanöstern. Med detta inte sagt att dessa varit vänare eller mer diplomatiska än sina samtida manliga regenter.

Vi börjar med Hatshepsut som levde under 1400-talet f.v.t. och som kommit att bli den längst regerande kvinnliga faraon i Egypten. Därefter tar vi en titt på Zenobia som var drottning i Palmyra under 200-talet och avslutar med Kösem Sultan som hade en officiell maktposition och stort inflytande över det osmanska riket under 1600-talet.

 

Hatshepsut (1507-1458 f.v.t.)

Hatshepsut.
Bildkälla: KathleenColvin.com.

Hatshepsut var den andra kvinnliga faraon i Egypten och kom att regera i tjugo år, 1478-1458 f.v.t. (Den första kvinnliga faraon var Sobekneferu som regerade nästan fyrahundra år tidigare, 1806-1802 f.v.t. Hon var syster till den tidigare faraon och kom till makten vid hans död.)

Liksom på många andra håll i världen rådde manlig tronföljd i Egypten och det skulle vara en son till faraons huvudgemål som ärvde tronen. Anledningen till att denna kvinna ändå blev farao var kort och gott att den tidigare regenten, Thutmosis I, inte fick några söner med sin huvudgemål. Hon gifte sig med sin halvbror, Thutmosis II, som var son till en av faraons bihustrur.

Hatshepsut och halvbrodern/maken Thutmosis II fick endast en dotter men tillsammans med sina bihustrur fick han söner. Vid halvbroderns/makens död var det sagt att en av sönerna skulle ärva tronen, nämligen Thutmosis III. Medan Thutmosis III ännu var för ung blev det dock Hatshepsut som styrde riket.

Under sin tid som farao byggde hon upp ett stort handelsnätverk och beordrade uppförandet av hundratals byggnader i övre och nedre Egypten, däribland ett stort gravmonument i närheten av den dåvarande huvudstaden Thebe.

Efter sin död lät Thutmosis III förstöra så mycket som möjligt av allt som vittnade om hennes existens, varför hon länge varit okänd för omvärlden. Så sent som år 2007 tror sig forskare ha kunnat identifiera hennes mumie.

Hon avbildas liksom manliga regenter under samma tid med lösskägg och krona och i skriftliga källor omnämns hon ibland som ”hon” och ibland som ”han”. Många egyptologer anser henne vara den mest framgångsrika kvinnliga faraon som dessutom regerat längre än någon annan kvinna i Egypten.

 

 

Zenobia.
Bildkälla Quora.com.

Zenobia (c:a 240-274)

Staden Palmyra i Syrien hade sedan 100-talet styrts av romarna men under 200-talet kom kung Odeanathus att göra staden mer självständig. Vid kungens död övertogs makten av hans hustru Zenobia som regerade i deras sons ställe. Hon beskrivs i samtida källor som mycket vacker och begåvad och behärskade latin, syriska och egyptiska och skrev en sammanfattning av hela Orientens historia.

Under sin regeringstid lyckades hon genom strider överta stora landområden från Egypten bort till Mindre Asien och var därmed regent över ett vidsträckt rike. Hon ville dock expandera än mer. Hennes trupper besegrades och själv tillfångatogs hon av romarna.

Vad som sedan hände är oklart. Vissa källor hävdar att hon frigavs och tilläts fortsätta sitt liv i avskildhet medan andra berättar att hon avrättades efter romarnas triumftåg, vilket var det mest förekommande.

 

 

Kösem Sultan (c:a 1589-1651)

Kösem med en av sina söner.
Bildkälla: Christie's.

I den osmanska sultanens harem rådde en tydlig hierarki kvinnorna emellan. Samtliga var köpta slavinnor som vann högre rang om sultanen tyckte gott om dem. Den (troligtvis) grekiskfödda femtonåriga flickan – som senare kom att kallas Kösem – var inget undantag. Hon steg dock snabbt i rang, blev snart sultanens favorit och senare även hustru. På så sätt hade hon redan tidigt stort inflytande i rikets politik.

Kösem och dåvarande sultanen Ahmed I fick både söner och döttrar. Efter sultanens bortgång skedde ett antal skiften vid makten, innan den gick till Kösems och Ahmed Is äldste son. Sonen var bara elva år, vilket ledde till att Kösem som förmyndare utsågs rikets officiella regent åren 1623-1632. Tack vare hennes arbete och förberedelser kunde de senare återerövra landområden som gått förlorade i strider.

Efter sonens/den nye sultanens död blev en annan av Kösems söner ny sultan och vid hans bortgång övertogs tronen av en av hennes sonsöner som bara var sju år gammal. Detta innebar att Kösem åter satt vid makten, vilket annars borde ha överlåtits till sonsonens mor. För att få bort sjuåringens mor som rival planerade Kösem att få en ny sultan vid makten och behövde därför försöka mörda sin sonson. Planerna uppdagades och den nu sextioåriga Kösem tillfångatogs och mördades. Hon hade dock varit en haremsslavinna som suttit vid makten i nära ett halvsekel.

 

___________________________________________

Ett antal kvinnor har alltså haft stort inflytande i olika tider i historien och det finns givetvis många fler. Maktövertagandet har dock i dessa fall skett först efter en mans regerande och/eller som förmyndare. Tilläggas bör också att detta är en förenklad bild av händelserna och att det finns mycket mycket mer att säga om dessa kvinnor.

 
Maria Granströmhistoria, internationella kvinnodagenKommentera